Det är vackert väder ute idag. Men inne i mig är det ett stort svart moln. Jag är så ledsen så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag fick mens imorse. Blä. Det var ju inte alls vad jag hade tänkt mig. Jag som skulle testa imorse (vilket jag dock gjorde i alla fall, testmissbrukare som jag är. Det var förstås tvärblankt).
Nu måste jag ställa om till ytterligare en månad väntan och ett försök på majbebis. Jag vet inte hur jag ska hålla motivationen uppe. Det värsta är att jag känner mig helt ensam i världen. För mig är det här en längtan som varat sen i höstas, alltså snart ett år nu. För maken är det här helt enkelt tredje försöket och det är inte hela världen om det tar ett tag till. Han bryr sig inte så mycket.
Det näst värsta är att det känns som att det aldrig kommer att gå. Det känns helt enkelt omöjligt. Att jag skulle få plus på stickan igen, och klara mig undan missfall och gå en hel graviditet och klämma ut en frisk 3-kilosbebis finns bara inte. Det kommer aldrig att ske. Folk omkring undrar förstås, det märker jag. Här i Stockholm har man ju max 2,5 år mellan barnen annars är det något fel på en. Och B är 2,5 nu och jag är inte ens gravid än.
Jag hatar alla tvåbarnsföräldrar och alla gravida tjejer som går omkring överallt (de som är gravida med sitt första är ok, men de som väntar syskon, grrrr). Det är som en kniv som vrids om i magen på mig varje gång jag ser en av dagismammorna med sina bebisar eller stora magar. Jag bröt ihop i lekparken imorse och var tvungen att springa hem. Just idag var där förstås vid gungan bredvid två glada tjejer med stora lillesyskon-magar. Jag gick hem och la mig på sängen och storgrät och kramade kudden. Jag vet inte hur jag ska orka ladda om nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar