Ledsen, besviken och känner att allt är så orättvist

Nu börjar de fysiska sviterna av missfallet lugna ner sig. Jag behövde inte skrapas tyckte de, vid den sista kollen var det bara lite kvar så de tyckte att jag kunde gå hem. Har återbesökstid nästa måndag, hoppas att det då visar att allt ser bra ut så kroppen kan börja om igen.

Men alltså, usch vad tomt det känns ändå. Jag är så besviken. Jag skulle ju få en bebis i maj ju! Nu blir det inte så. Det känns som vi har hållt på så länge nu och vi har FORTFARANDE ingen bebis på gång. Nu blir det till att sikta på hösten någon gång, och det är bara att hoppas att jag 1) kommer ha lika lätt att bli gravid igen, samt 2) att det får bli tredje gången gillt och gå hela vägen den gången, för FAN att gå igenom det här ytterligare en (eller flera) gånger... Kommer det någonsin att gå vägen? Kommer jag någonsin få någon mer bebis, och B ett syskon? Tänk om kroppen bara börjar strejka nu och det blir många månaders ökenvandring utan något plus på stickan?

Orättvist känns det också! Varför ska alla andra lyckas så bra? Ett par månader så blir de gravida och sen går de hela vägen genom båda sina graviditeter och får två små söta barn utan några som helst problem däremellan. Varför är det just vi som inte ska få ha det så? Vad har vi gjort för fel?

Och tiden är min värsta fiende. Allting tar ju sån EVIG tid! Nu har jag tappat tre månader på att gå och inbilla mig att jag var gravid, och så tappar jag ytterligare (minst) en månad för att vänta på att kroppen ska komma igång igen. Och sen efter det så blir det en förlorad månad för varje gång den där vidriga mensen dyker upp, och fler förlorade månader om det blir fler missfall, vilket det känns som att det kommer att bli. JAG HATAR FÄRGEN RÖTT. OCH JAG HATAR ATT VÄNTA.

En annan sak är ju att jag kommer absolut inte att kunna glädjas något alls nästa graviditet. Jag vet inte ens om jag kommer vara så orolig som jag varit nu. Det känns som att jag kommer vara helt inställd på att det ska gå åt helvete, jag ska försöka det nästan. Jag tänker se till att göra vul både i v7-8 och v10-11, det är ett som är säkert. Om det nu blir någon nästa graviditet. Tänk om det inte blir det? Tänk om det är kört nu, för alltid?

På SÖS

Ja det gick precis så illa dom befarat. Efter över fem timmars väntan fick jag komma in till doktorn. Hon gjorde vul och frågade mig strax när jag hade testat positivt egentligen, om det inte kunde vara så att jag blivit gravid mycket senare än jag trott. Det enda som syntes på vul var nämligen en hinnsäck och en gulesäck. :-( Vilket alltså betyder att graviditeten avstannat för flera veckor sedan, vecka 6-7 var gissningen de gjorde när jag var tillbaka på återbesök igår.

Igår fick jag piller med mig hem, Cytotec, för att driva ut. De var hemska! Världens magont fick jag, typ som värkar, och sen började jag blöda supermycket. Jag blev så orolig att jag blödde för mycket och kände att jag nog måste åka in igen. Med T som var tvungen att stanna hemma med dottern blev det till att ringa mamma (som jag inte berättat något för) och gråta i luren och berätta att jag fått missfall och behövde hjälp. Hon och pappa kom och skjutsade till gynakuten igen. Det kändes ganska skönt att ha dem med.

Väl här konstaterade doktorn att allt inte var ute och jag blev faktiskt inlagd med mer piller. Nu har jag sovit här inatt. Inte så mycket mer har kommit sen doktorns konstaterande så jag misstänker att doktorn idag kommer konstatera att jag måste skrapas. Jag väntar på att de ska komma nu. De har satt mig på fasta så jag får ingen frukost eller nåt, så jag är ganska hungrig.

Nu vill jag bara få det här överstökat så jag kan gå hem och vila upp mig och slicka de psykiska såren.

Sorgligheter igen

Nu sitter jag i väntrummet till gynakuten. :-( Jag fick rosa flytningar imorse och blev förstås helt utom mig. Det som jag i över åtta veckor fasat för vid varje toabesök hände till slut. Jag har ju varit så rädd för det, med lite för lite illamående och annat för att jag ska känna mig trygg så har det känts som en stor risk att detta skulle hända.

Dock är förstås rosa flytningar ingen högprio på gynakuten en lördag, så här sitter jag ensam med min ångest och rädsla och har så gjort i tre timmar nu.
Det positiva är att det inte kommit något mer blod eller rosa sen jag kom hit. Det negativa är att för en liten stund sen så började jag få ont i ryggslutet och nu har jag även fått värk i ljumskarna så det är nog på gång något ändå.

Drömmen lever förstås fortfarande att jag inom ett par timmar ska få komma in och få se att det lever därinne. Men jag tror verkligen inte det just nu. Jag vill bara inte åka hem utan att veta.

Förresten, vad gäller det bokade ultraljudet i torsdags så blev det typiskt nog inställt. Det blev flyttat till nu på tisdag istället, men nu blir det nog till att avboka alla besök framöver... :-(

Nu är det snart dags för första domen

Igår bokade jag ett tidigt UL till torsdag nästa vecka. En dryg vecka kvar alltså. Då får jag veta om jag har en levande liten skrutt i mig eller inte. Fruktansvärt om jag inte har det, men då vill jag ändå veta så tidigt som möjligt. Men OM jag har det då, i slutet av v10, så är ju sannolikheten väldigt stor att det ska gå bra sen. Då kanske vi kan berätta för våra föräldrar. Och så kan jag börja slappna av lite.

Sen är det ju KUB som ska klaras av, men det är ju helt andra sannolikheter ändå än de för att få missfall första veckorna...

Vecka 9

Ja, faktiskt. Jag har nått till vecka 9 nu. Men det har sniglat sig fram, verkligen. Och det var en jobbig vecka 8: jag åkte till Amsterdam med kollegor på konferens. Ingen av dem visste att jag var gravid och det var riktigt jobbigt att klara av den intensiva resan, med föreläsning hela dagarna, en massa mat som måste ätas tillsammans med andra människor - både frukost lunch och middag - och bara någon halvtimmes vila på hotellrummet innan dags att ge sig ut på stan.

Dagen efter att jag kom hem så fick jag rejält ont i vänster höft och vänster sida av ländryggen och det har gjort ont när jag suttit och stått och gått. Bara ligga ner har känts bra. Det gick dock tack och lov över igår.

Illamåendet är fortfarande hanterbart. Med risk för att ropa hej för tidigt så tror jag att illamåendet är bättre denna gång än förra. Kanske en kille denna gång? ;-)

Annars har jag en hel del dåligt samvete vad gäller maken. Han är ju än så länge ganska utanför det här, och måste ta mycket marktjänst hemma. Och gos har det verkligen inte blivit mycket av. Dels har jag varit dödstrött och illamående på kvällarna, men framförallt är det det psykiska: jag är så otroligt rädd för mf hela tiden, jag har svårt att slappna av och är lite rädd för att ha sex nu, att jag ska förstöra något, eller börja blöda. Jobbigt.