Jag mår bara bra när jag mår riktigt illa

Den här ångesten över mf håller på att ta kol på mig. Det har blivit lite bättre men långt ifrån att jag kan vara glad att jag är gravid. Vecka 6+4 idag och tiden sniglar sig fram.

Det är egentligen när jag mår riktigt illa som jag är glad. För det är ett bra tecken och kan inte tolkas som tecken på mf. Vilket växtvärk kan: när jag inte kännt någon värk på ett par dagar blir jag orolig, för växtvärk bör man ju ha, men när den väl kommer får jag smått panik att det ska vara mf på g.

Det känns som att livet står på paus just nu. Nästa milstolpe är den 8:e nov då vi har bokat kub. Om jag klarar mig till dess och allt ser bra ut då kan jag börja glädja mig åt graviditeten.

I övrigt är det ganska jobbigt i vardagen nu, det är ju lite svårare med andra barnet. Inte nog med att man måste klara jobbet, man måste klara att ta hand om sitt existerande barn också. När B till slut har somnat på kvällen ligger jag bara i soffan. Och går och lägger mig tidigt. Till råga på allt är hon inne i en riktig trotsperiod nu.

Hangin in there

Milstolpen vecka sex är här. Dag 5+1 håller på att nå sitt slut. Illamåendet har börjat men är på hanterbar nivå och bara då och då (vilket förstås gör mig orolig när jag inte mått illa på ett tag). Jag känner inte så mycket molvärk i magen men desto mer värk "mellan benen" vilket jag är ganska orolig över. Imorgon ska jag ringa mvc och boka tid för inskrivning och kub. Då ska jag säga att jag är orolig och fråga om jag kan komma på en tidigare undersökning, inskrivningen brukar annars vara i v 12.

Fast jag har fortfarande inte bestämt vilken mvc jag ska gå på - nära jobbet eller nära hemmet. Ska diskutera lite med maken när han kommer hem från sin träning.

Falskt alarm

Den lilla blödningen var falskt alarm! Jag befinner mig nu på 4+3 och har fått ett mycket starkare test igår och känner mig väldigt gravid. Framförallt är jag så trött som jag nog inte varit i hela mitt liv. Jag känner mig som en zombie och går och lägger mig vid nio varje kväll. Men än är det ändå några dagar kvar till milstolpen Vecka Sex.

BIM ... bom

Idag är det BIM, 4+0 och en symbolisk dag. Tyvärr gick inte dagen så bra. Spotting och rosa på pappret nu på eftermiddagen. Jag kände när jag vaknade imorse att det nog inte stod rätt till. Brist på symptom under dagen, men nu känner jag mig ungefär som de senaste kvällarna = vansinnigt trött och mensvärk, nu dessutom huvudvärk.
Men det är bara en tidsfråga nu när det sätter igång och blöder på allvar. Antagligen imorgon bitti skulle jag tro.

Nästa gång tänker jag inte utsätta mig för all denna ångest. Då tänker jag avstå från alkohol så mycket jag kan från ÄL och sen inte testa förrän mensen redan är några dagar sen. Så kan man gå och hoppas och vara glad så länge mensen håller sig borta istället för att tvärtom vara livrädd för blod vid varje toabesök och drömma mardrömmar.

Plus! Och direkt rädsla

Jag vågar knappt skriva det, men jag fick ett svagt plus igår. Väldigt väldigt svagt ska tilläggas. Och direkt börjar rädslan. Rädslan varje gång jag går på toaletten att det ska komma blod. Rädslan varje gång det gör ont på ett nytt sätt att det ska vara ett missfall. Det är en dag i sänder nu, jag vågar inte riktigt glädjas. Nästa milstolpe nu är att klara mig till vecka 6. Jag är nu på 3+5. Jag kommer att testa varannan dag för att se att det hela tiden blir starkare. Nästa test är imorgon bitti.

I övrigt så har jag mycket symptom. Det drar och ömmar överallt runt livmodertrakten, jag är trött som jag vet inte vad, bomull i huvudet, lite yrslig och illamående emellanåt. Hoppas att det går vägen nu.

På't igen

Ja, ladda om gick ganska bra. Jag har umgåtts endel med mina gamla tjejkompisar, och tre av dem har bara ett barn och den fjärde har kämpat ett bra tag med att få till det första. Det sätter förstås allt i lite perspektiv, att hon hållt på länge på första, jag har ändå redan ett. Det är mer synd om henne.

I alla fall, nu befinner jag mig återigen i symptomens land, dvs mellan ÄL och BIM. Denna månad var första månaden jag körde med äl-stickor, och inne på toan på jobbet för en vecka sen fick jag min glada gubbe! Så nu hoppas jag, och känner. Redan tre dar efter äl kände jag att det drog i ljumskarna, och sen har jag haft att det spänt och dragit och kännts och molat runt livmodern. Jag inbillar mig att nu känns det som den månaden det var på riktigt, inte som de månaderna jag varit skenis. Men vi får väl se om några dagar.

Jag har vidtagit flera åtgärder nu som borde få det att bli något:
* Jag har köpt två par nya byxor, och tre bh:ar. Kläder som jag inte lär kunna ha länge till om jag är gravid nu.
* Vi har bokat en All Inclusive-resa till Teneriffa i november, vilket kan bli mitt i illamåendeperioden.
* Jag ska åka utomlands med jobbet i början av oktober, vilket inte är så praktiskt att kombinera med en tidig graviditetet som man helst inte vill berätta om. Jag ska åka med ett par kollegor och min chef, och vi har två kvällar att slå ihjäl tillsammans på restauranger och pubar, och att då inte dricka alkohol...